Hur kan det vara så obeskrivligt?
jag känner något som inte en enda person kan beskriva med ord.
något jag själv undrar vaför ibland, hur kan det vara så?
det borde inte vara så, med tanke på hur situationen är.
kan någon hjälpa mig,
ibland känns det som om jag är alldeles själv i världen och kommer så förbli.

det är dig jag känner något för,
  något som jag kanske inte borde göra med tanke på hur läget är just nu   ♥


dagen i dag har varit bra, vakna upp i min sköna säng och insåg att det var fint väder ute.
så jag knallade upp och åt frukost och sedan brummade iväg på mopeden mot stallet.
jag träffade moa och sandra där, så vi gick och hämtade våra hästa och ibland kan jag faktiskt få nå fel på nancy när hon bara springer runt och leker när man själv vill ut och rida.
men tillslut var vi på hästryggarna och skrittade iväg. stannadee till på en vändplan med och jobbade lite där, och millan är verkligen duktig, galopp i båda varven, dock lite ostadig i höger men i vänster var hon underbar :)
väl hemma från stallet igen la jag mig i soffan och med ett hopp om att kunna få sova en sväng, men icke.
brummade i väg mot tallåsen till kusinerna för att vara lite barnvakt med mormor och morfar (:

i går efter maten blev jag sjuksugen på att ta mig en sväng upp till stallet, så gjorde mig iordning och åkte upp.
gjorde klar millan iför ett pass på volten, och de går framåt, hon var så fin min lilla häst. du är bäst !
men jag förstår inte att hon kan vara rädd för lastbilar än, där som det står och går lastbilar och traktorer för fult både på vägen och på gården, men hon vägrar att gå förbi dom när man rider, linda fick hoppa upp, millans puls steg till 360, minst. men nog blev hon lugnare men inte så hon kunna gå förbi den lugnt, men men, tiden läker alla sår som man säger, fast det ibland känns omöjligt.


<3